Laddad, eller möjligen övertänd

Jag är verkligen inte den nervösa typen. Kan ställa mig och föreläsa för 200 pers i två timmar och tycka att det är fantastiskt roligt. Håller presentationer för höga chefer i jobbet och gillar uppgiften.
Döm min förvåning när jag, under mitt livs första lopp (Tjejmilen 2009), blir medveten om en grym nervositet som började härja i min mage ett par kilometer in i loppet. Hello! Var kom du ifrån då? Jag blir ju inte nervös? Dessutom en nervositet som störde min rytm, min andning, mitt fokus - inte alls något som fick mig att tagga till och kuta lite snabbare. Tvärtom, när jag väl kom i mål var jag sanslöst trött och en tredjedel av andfåddheten var helt klart kopplad till nervositeten. Trots att jag har några lopp i bakfickan nu är den där nervositeten något som återkommit under främst mina millopp. Den inträder senare numera - jag tror att jag hann kuta 7 kilometer Premiärmil i år innan den slog till - men lik förbaskat dyker den upp. Inte alls samma visa under en halvmara och jag är heller inte orolig inför loppet, då mest taggad och laddad.

Har hanterat det bättre dock sedan jag införskaffade min kära Garmin i augusti förra året. Tror nämligen att delar av nervositeten kan ha varit kopplad till att jag så himla gärna ville springa så fort så fort, men väl igång utan aning om hur snabbt det gick och därmed sprang jag lite för fort i början (klassiker I know) och så....stupade jag efter fem kilometer och drömmen att komma i mål under 50 minuter krossades igen. Sedan jag skaffade Garmin har jag kunnat planera loppet i förväg och det har funkat grymt bra, jag har krossat PB efter PB sedan klockan kom in i mitt liv. Ser fram emot när jag och Garmin skall lägga upp loppet inför maran i juni!

These legs are made for running

INFÖR ett lopp finns inget bättre än kaffe!