Ain't quite what I pictured, ain't quite what I had in mind

"Jag har inte tid att träna."
"Jag orkar nog inte träna idag."
"...eller denna veckan."
"...det är så jobbigt att träna."
 
Känner du igen dig? Well I don't. Är lyckligt lottad och går oftast iväg och tränar som tänkt. Okej, mer eller mindre pepp, men lik förbaskat tar jag på mig löpardojorna, gympjucksen eller vad det nu må vara och KÖR. Jag mår så himla bra av det! I min näst bästa värld hade jag gärna tränat varje dag.

Så varför gör jag inte det? Jag ska berätta varför. Det finns en rackare som inte ställer upp på konceptet: min kära kropp. Typ den viktigaste liraren i gänget. Tränar jag too much ger han mig benhinneinflammation. Halsont. Muskelsträckningar. Jag tror att han har fler åkommor på lager om jag inte passar mig. Och i min värsta besvikelse över att jag begränsas ibland, tänker hjärnan tankar som: varför ska JAG, som vill träna, hindras när det finns massa fina människor som varken tränar eller vill träna? Skulle inte träning vara hälsosamt?

Ute på hal is?

(Exempel på vad jag menar: ung Lise, nyss fyllda 18, får följande infall under en och samma dag. 1) Jamen vi springer en runda på skolgympan 2) och sen var det ett hårt benpass på gymmet efter skolan 3) äh, följer med syrran på step också, det var längesedan sist. Helt endorfinkickad resten av dagen. Men det var inte lösningen på ekvationen, för det var: Förkylning som ett brev på posten dagen därpå. Vem trodde jag att jag var liksom, Marion Jones eller, minns jag att jag tänkte dagen därpå. Kroppen, rationell, trodde inte det).

Dagens i-landsproblem äro flera. Men ändå. Hur tänker ni kring det här? Några tankar? Hur mycket kan ni träna innan kroppen på ett eller annat sätt säger stopp?