Torsdagar är TSM-dag och vi samlades i vanlig ordning bakom Stadion klockan 18. Snabbdistans kör vi några gånger per träningsperiod på en bana vid Stora Skuggan, som är 2,5 kilometer lång. Perfekt distans, bara att köra hur många varv man vill - min grupp skulle köra två.
Så varför snabbdistans? Jo, om man tränar på att springa på tröskelnivå kommer man så småningom kunna lyfta fram sin tröskel ett snäpp. Det innebär att man sedermera kommer att kunna hålla ett högre tempo även på längre distanser. Tempot på snabbdistans är högre än vid vanlig distansjogg, och lämplig riktfart är lite långsammare än det tempo som man springer milen på vid lopp. Det innebär alltså att man inte ska ta ut sig till max då man springer snabbdistans - eftersom man ska kunna hålla samma hastighet i fem kilometer till. Som riktfart kan man sikta in sig på 5-7 sekunder långsammare per kilometer än det tävlingstempo man håller på milen. För en löpare som önskar vänja sin kropp vid snabbare hastigheter på längre distanser är snabbdistansen ett ypperligt hjälpmedel på vägen.
Men det krävs definitivt fokus för att genomföra ett sådant pass. I alla fall för mig. Jag har ofta fegat lite när vi har kört snabbdistans förr, och börjat i ett långsammare tempo än resten av gruppen för att vara säker på att orka hela vägen. Nu ville jag ligga i täten tillsammans med ledarna som agerade harar, så länge jag bara orkade. Och visst orkade jag. Sprang ifrån dem på slutet, typ Usain Bolt (nåja). Facit: 5 kilometer, 4.41-tempo. Mycket bra för att vara Lise.
 |
| Snabbdistansar man längs Hudson River månntro? |
- Posted using BlogPress from my iPad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar