Långsam snabbdistans eller medelhård distans?

Valde mellan att köra ett lugnt, lite längre distanspass och ett kortare, hårdare distanspass idag. Eftersom jag har en bra extrarunda som jag kan ta på väg hem från jobbet och som är exakt 8 kilometer lång, valde jag det senare alternativet. Höll på att sätta det äckliga jobbkaffet i halsen då jag såg hur snabbt jag "borde" springa enligt träningsschemat: sub 1.45-Lise skulle på detta pass hålla ett tempo mellan 5.15-5.20 per kilometer. Missförstå mig rätt nu. Jag gillar att kuta intervaller av olika slag, men sådana här pass som ska gå ytte-pytte-lite snabbare, under en längre tid, än min sköna distanslunk får mig att bäva lite.

Men ack vad jag susade fram. Som en racerbil modell snabbare. Började lite lätt eftersom jag sprang inne i stan. Kollade på klockan efter en kilometer och hade susat fram i 5.13-tempo utan minsta ansträngning. Gav positiv känsla, kan ju trycka på lite! Kungsholmen är ju rätt kuperad men jag gav mig attan på att trycka ifrån i backarna också. Kilometertiderna gick snabbare och snabbare och de två sista gick i 4.55-tempo - och inte ens då var det en outhärdlig ansträngning. Lite flåsigare än vanligt, som sig bör på ett medelhårt distanspass, men långt ifrån de vanliga snabbdistanser som jag har kört med Team Stockholm Marathon. Hmmm. Kilometertiden, som till slut blev 5.11 i snitt, är kanske för mig en långsam snabbdistans snarare än medelhård distans? Oklart. Nöjd och stolt är jag i alla fall över mina ben och min puls idag som presterade så bra under dessa 8 kilometer.

Förresten, nu är det höst! Stockholmsvädret av i afton ger i alla fall den känslan. Helt plötsligt känns det väldigt okej att inte vara sommarledig längre. Har för övrigt en del tankar kring hösten, tankar kring hur jag ska hitta en bättre balans mellan typ allt i mitt liv den här hösten. En utmaning är att inte boka upp varenda dag och kväll flera månader framöver - vill kunna vara mer spontan men också ha mer tid till mig själv. Under en lång period har jag känt att det har varit så mycket jag har velat göra, så många jag har velat träffa och umgås med att den fullspäckade kalendern inte ens har varit rolig. Har inte hunnit uppskatta att det finns så mycket roligt att göra, och så fina kompisar att hänga med, eftersom allt har gått i ett och mer känts som måsten att klara av än som fina upplevelser. Ska alltså försöka finna ett sätt att hantera det här på. Oklart hur dock. (You see: Alla roliga saker är ju liksom fortfarande roliga och jag vill ju fortsätta att träffa mina vänner.) Just nu känns det bra i alla fall: konstaterade precis att flera veckodagar i augusti inte är uppbokade och därmed fria för spontana upptåg. Heja mig!

Gogogo höst