4 timmar, 20 minuter och 24 sekunders ren eufori

Åh. Har inte haft tid att samla tankarna och upplevelserna från gårdagen förrän nu. Mest gått runt och svävat i ett lyckorus. Tiden blev alltså 4.20.24, vilket är långsammare än vad jag önskat, men vad gör väl det!

Lång story: Som bekant var det inte särskilt varmt eller torrt inför start. 4 grader varmt. Var på plats på Östermalms IP strax före 11, och tiden fram till start gick mest åt till att inte frysa sig sönder och samman. Men när startskottet väl gick var jag bara lycklig. Jag lät det gå långsamt, jag skyndade mig inte för att springa om någon. Spara på krafterna. På Söder Mälarstrand möttes jag av första bekanta ansiktet - min kollega - och lagom till Västerbron dök plojlåten Teeny Weeny String Bikini upp i mina hörlurar. Full i fniss skuttade jag glatt upp för bron och beundrade utsikten över det regntäta Stockholm. Därefter kom Run To The Hills som nästa låt på listan och Norr Mälarstrand gick i snabbt och bra tempo. Vid Sankt Eriksplan stod så syskon och sambo, längre bort på Odengatan ytterligare en kollega och vid Sturegatan fick jag möjlighet att high five-a mina föräldrar. Första varvet - som en dans! Och bra tid.

Gärdet/ Djurgården blev som befarat inte vidare trevligt. Vantarna åkte på igen. Väl vid Djurgårdsbrunn började dessutom magen spöka. Jag har aldrig haft problem med löparmage innan men nu var goda råd dyra - ökade takten och vid Gröna Lund blev det ett par minuters uppehåll för att lätta lite. Därefter försvann lite krafter och Strandvägen började kännas tung. Vid Norrmalmstorg dök föräldrarna åter upp, vid Kungsträdgården syskon och sambo och efter ännu ett toalettbesök på Söder Mälarstrand återvände energin. Kollegan stod kvar och jag sprang, om än långsamt, uppför Västerbron. På vägen ned full i fniss - fy satan vad låren smärtade i nedlutet! Men inte långt kvar nu. Med glädjetårar i ögonen fick jag draghjälp av min vän E strax efter 35 km som peppade, sprang med en bit och sade att jag såg stark ut. Jag var så lycklig att jag knappt fick fram ett ord - mer än "det är jobbigt, men det är kul!" Väl här började benen bli riktigt stumma. Av kylan, tror jag. Pulsen var låg och behaglig men stela ben gjorde det omöjligt att dra upp tempot och de sista kilometrarna var riktigt jobbiga.

Med glädjegråt i halsen  - jag kommer att klara det! - joggade jag så in på Stockholms Stadion. Fick syn på mamma, pappa och lillasyster i publiken och spurtade de sista hundra metrarna in i mål.

Glad! Inte långt kvar nu!

Stelfrusen och som i ett töcken bytte jag om inne på Östermalms IP. Glad att jag packat ned torrt ombyte. Grattiskramar av föräldrar och syster på plats och hemma i lägenheten väntade 30-årsfirande med släkt och familj. Och endorfinerna bara sprutade ur öronen. Vilken underbart fantastisk upplevelse, och vilken fin kväll. Jag fortsatte att vara otroligt tacksam över allt stöd jag fick längs med vägen och upplevde runner's high under nästan hela loppet.

Sämre: Magen. Hello? Varför skulle du klaga nu? Aja, det kunde vart värre. Jag hade i alla fall inte ont. 5 minuter på bajamaja var inte riktigt vad jag ville lägga på sluttiden, men wtf. Kylan och regnet - ja, det går ju inte att komma undan. Benen började stelna till redan efter en mil, och det händer aldrig annars. Tiden - ville springa snabbare, även om jag tidigt under loppet kände att jag egentligen struntade i tid. Jag ville njuta.

Bättre: Läs ovan. Allt! (utom det som står under "Sämre", då). Samt spellistan. Hastigt ihopplockad sen fredagkväll med massa gamla godbitar - gav grymt mycket energi!