Så opepp som jag var igår inför Stockholm halvmarathon har jag nog inte varit inför något lopp någonsin (hmm, möjligen Vårruset, som också var ett ganska opepp lopp om ni frågar mig). Det kändes liksom inte kul att ställa sig på mållinjen och misstänka att man hade kunnat göra kanonresultat utan tidigare
bihåleinflammation och matförgiftning. Kan dessutom konstatera att jag inte hade gett mig ut och kutat 21.1 mil igår heller om det inte varit lopp.
Så vadå? Ja, jag ställde mig på mållinjen med höga ambitioner. Jag satsade ändå på att komma under 1.50 och första milen gick väl okej. Men det fanns liksom ingen energi i kroppen. Det var som att magsjukan dränerat musklerna på all styrka som jag vet fanns där, och baksida lår stumnade till redan innan mil nummer ett var avklarad. Men jag pinnade på. Höll enligt min klocka 5.12-tempo första milen, men det var inte roligt någonstans. Försökte hämta kraft i musiken, samma musik som fick mig att sprudla under maratonet i våras, men den fanns inte. Efter 12 kilometer, vid Slottet, övervägde jag att kliva av. Hade undvikit sportdrycken tills dess eftersom jag var orolig för att magen skulle protestera, men nu tog jag en mugg med devisen "om magen börjar krångla nu får jag kliva av!"
Men magen höll sig lugn. Och från Söder Mälarstrand var det ju bara sju kilometer kvar, ingenting, dags att försöka dra upp tempot lite vilket jag gjorde. Gick (gick! Vad fan!) en liten stund vid Tanto och i backiga Sankt Paulsgatan vilket gav lite kraft åt sista kilometern. Väl framme i mål var jag nästan spyfärdig. Mådde sjukt dåligt resten av kvällen. Överansträngning modell större. Jag säger bara: don't try this at home!
Sluttid? Krigade mig i mål på 1.54.05.
- Posted using BlogPress from my iPad
