Long time, no see

Hej lilla bloggen.

Det var ett tag sedan vi sågs. Lite drygt ett år sedan, närmare bestämt. Mycket har hänt: jag sitter hemma föräldraledig med en 5 månaders bebis och försöker ta vara på varje minut vi har tillsammans.

Träning under graviditeten: Läste på ganska mycket om vad bland annat barnmorskan Maria Wigbrandt skrev, och sneglade lite på hur andra gravida bloggerskor tränade (höll mig dock undan de träningsmängder som Therese Alshammar och Susanna Kallur, gravida samtidigt som jag, verkade ha lyckats uppnå). Och fortsatte därmed att träna under hela graviditeten, med några få upphåll ungefär tre gånger i veckan. Första tiden körde jag på som vanligt. Sedan blev det vinter, och då lade jag löparskorna på hyllan - hade ingen lust att halka runt i snömodd och riskera att ramla och skada bebisen. Istället fick jag en nytändning på spinningcykeln och i gymmet. Vem hade kunnat tro det? Jag körde även en del gravidyoga som jag hittade på youtube. I vecka 36 blev jag dock tvungen att lägga ned cyklandet. Magen kom i vägen, trots styret på högsta pinnhålet. Styrketräning tränade jag dock i stort sett fram till förlossning; sista passet en vecka innan nedkomst.

För mig var det viktigt att fortsätta träna under min graviditet. Även om jag mådde bra och hade en lätt graviditet var jag helt klart tröttare än vanligt, och kände ibland inte igen mig själv. När jag kom till gymmet fick jag dock en skymt av mitt gamla, vanliga jag, och mådde dessutom fantastiskt bra av att få röra på mig. De flesta maskiner funkar ju ypperligt att köra även med riktigt stor mage. Det man ska tänka på är väl att inte dra på sig mjölksyra i onödan, inte få upp pulsen för högt och att inte belasta bäckenet för mycket genom t.ex. magövningar och utfallssteg.

Träning efter förlossningen: Tiden efter förlossningen var nästan en smärre chock för mig. Jag hade inte kunnat tro att jag skulle vara så trött, och känna mig så svag. Allt var upp och ned, jag var helt urlakad efter en stor blodförlust under förlossningens slutskede och amningen tog ofantligt mycket energi - det var helt omöjligt att hålla energiintaget på en jämn nivå. Att träna var inte att tänka på. Först en och en halv månad efter förlossningen hade järnvärdena återgått till en mer normal nivå och jag försökte promenera och göra enkla styrkeövningar hemma.

Som tur var hade jag fryst mitt Sats-kort de två första månaderna efter förlossningen, så jag kunde inte gå till gymmet även om jag ville. Första dagen fräsningen gick ut hängde jag dock på låset och det blev ett kärt återseende med spinningcykeln. Löpning var dock inte att tänka på. Kände starka "tyngdkänslor" (ni som har fött barn vet vad jag pratar om) så länge som tre månader efter förlossningen och håller som bäst på att trappa upp distanserna. De är emellertid ännu mycket modesta. Till Dakota kommer vi inte än på ett tag…

Träning idag: Jag fattade ganska tidigt ett beslut om att bygga upp kroppen successivt med hjälp av styrketräning innan jag går på tyngre träning. Jag började med detta upplägg i början av oktober. Diverse förkylningar och magsjuka till trots har jag hållit mig till schemat i relativt hög utsträckning. Lillplutt har stiftat bekantskap till MiniSats, vilket hen till min stora förtjusning älskar!
Tillbaka till träningen: Jag kör växelvis tre pass. Nummer 1 för ben och axlar (uppvärmning: löpning), nummer 2 för bröst, triceps och mage (uppvärmning: rörlighet med stång), samt nummer 3 för rygg och biceps (uppvärmning: 10 minuter rodd). En gång i veckan försöker jag dessutom springa, längre och längre sammanhängande enheter per gång. Sist var jag uppe i att springa sju minuter, gå två, springa sju, gå två, osv. Konditionen är verkligen inte vad den har varit…

Tanken är att fortsätta med detta upplägg fram till årsskiftet. Därefter ska jag satsa mer på löpningen igen. Jag vill dock inte sluta med styrketräningen för den har gjort mig väldigt gott, och så vill jag få in mer yoga i min träning. Men mer om detta i ett annat inlägg - detta blev långt nog.

Ett halvmarathon senare

Inte. Roligt. Någonstans.

Så opepp som jag var igår inför Stockholm halvmarathon har jag nog inte varit inför något lopp någonsin (hmm, möjligen Vårruset, som också var ett ganska opepp lopp om ni frågar mig). Det kändes liksom inte kul att ställa sig på mållinjen och misstänka att man hade kunnat göra kanonresultat utan tidigare
bihåleinflammation och matförgiftning. Kan dessutom konstatera att jag inte hade gett mig ut och kutat 21.1 mil igår heller om det inte varit lopp.

Så vadå? Ja, jag ställde mig på mållinjen med höga ambitioner. Jag satsade ändå på att komma under 1.50 och första milen gick väl okej. Men det fanns liksom ingen energi i kroppen. Det var som att magsjukan dränerat musklerna på all styrka som jag vet fanns där, och baksida lår stumnade till redan innan mil nummer ett var avklarad. Men jag pinnade på. Höll enligt min klocka 5.12-tempo första milen, men det var inte roligt någonstans. Försökte hämta kraft i musiken, samma musik som fick mig att sprudla under maratonet i våras, men den fanns inte. Efter 12 kilometer, vid Slottet, övervägde jag att kliva av. Hade undvikit sportdrycken tills dess eftersom jag var orolig för att magen skulle protestera, men nu tog jag en mugg med devisen "om magen börjar krångla nu får jag kliva av!"

Men magen höll sig lugn. Och från Söder Mälarstrand var det ju bara sju kilometer kvar, ingenting, dags att försöka dra upp tempot lite vilket jag gjorde. Gick (gick! Vad fan!) en liten stund vid Tanto och i backiga Sankt Paulsgatan vilket gav lite kraft åt sista kilometern. Väl framme i mål var jag nästan spyfärdig. Mådde sjukt dåligt resten av kvällen. Överansträngning modell större. Jag säger bara: don't try this at home!

Sluttid? Krigade mig i mål på 1.54.05.



- Posted using BlogPress from my iPad

Anmäld!

Äntligen anmäld till Göteborgsvarvet 2013. Lillasyster ska oxå springa. Sjukt dock att behöva anmäla sig mer än ett halvår i förväg!

En löprunda

Hur mår kroppen egentligen fem dagar efter en matförgiftning? I vilken form är man? Ska man testa, eller vila en dag till?

Äh. Jag testade. Om det inte hade funkat hade jag väl fått vända tillbaka. Efter lite vel bestämde jag mig för att hoppa in i mitt vanliga träningsschema. Som om bihålor och mage inte hänt, liksom. Det innebar åtta enminutersintervaller med en minuts ståvila mellan varje intervall, samt med uppmaning att inte maxa! Perfa!

Så jag joggade bort till Djurgårdsbrunn, cirka fyra kilometer. Kändes helt ok, men det var ju inga höjdarfarter som uppnåddes. Intervallerna däremot, över förväntan! Hade tänkt att 5.00-minuterstempo antagligen var rimligt (om än inte var jag hade velat ligga), men istället flöt jag fram i 4.21-4.42-farter. Och utan att maxa. Hade jag fått träna som vanligt de senaste tre veckorna hade jag kanske inte varit så happy med detta, men nu ger det mig en signal om att min lägstanivå kanske ligger ett snäpp högre än förra året. (Nedjoggen var dock sjukt seg. Typ 2 kilometer i 6.20-tempo. Bristande energiintag gjorde sig påmint.) Firade rundan med en Gainomax vanilj. Yummie!



- Posted using BlogPress from my iPad

Long time no blogging

Jag laddar upp för den här halvmaran på mitt sätt: när nio dagars bihåleidioti äntligen är till ända, låter jag en matförgiftning ta vid och däcka kroppen totalt i 2,5 dygn. Ett antal kilo lättare och med förtvinade muskler är jag så redo att ta mig an lördagens lopp. Vad tror ni? En hit?

(Bitter? Åh, nä. Jag är faktiskt väldigt tacksam över att jag inte är skadad, till exempel.)


- Posted using BlogPress from my iPad

Om att fastna i sin egen satsning

Alltså. Nu har det hänt igen. Det är tre veckor kvar till Stekholm halvmaraton och vad händer om inte något som liknar bihåleinflammation. Tack för den, isländska baciller. Men man får finna på råd. Jag har hittat några huskurer som verkar snälla och förhoppningsvis försvinner detta lika snabbt som det jag råkade ut för förra veckan. Kanske kan jag få kuta min intervallstege så småningom.

Men honestly. Varför händer alltid detta? Fatta hur grymt man skulle springa på loppen om man slapp bli småkrasslig några veckor inför varenda ett. En positiv sak dock: hinner i alla fall bli frisk på tre veckor. Alltid något.



- Posted using BlogPress from my iPad

Träningsplaneringen som sprack

...men det är faktiskt inte mitt fel, utan bakteriernas. Det verkar som att några sådana hoppade på mig på Island och just nu jobbar på att ge mig en förkylning i välkommen hem-present. Så istället för att köra korta intervaller i stege (mäh, jag hade ju längtat efter det passet) sitter jag hemma och vilar. Äter vitaminrik sallad. Och, förstås, Alvedon. Ska nog kolla klart på första Batmanfilmen som jag påbörjade igår, och sen gå och lägga mig.

Fnys.

- Posted using BlogPress from my iPad

Bland gejsrar, vattenfall och gamla parlament

Island har bjudit på trevliga upplevelser:


Tingvalla- här bildades Islands första parlament på 900-talet. Otroligt häftig natur!




Lill-gejsern. Den här kokade bara beskedligt. Men det fanns en större som sprutade vatten med jämna mellanrum.




Gullfoss, eller guldforsen på svenska. Stort vattenfall.


Därtill besökte vi ett spa med naturligt tempererade bassänger. Jag har varit på liknande ställen tidigare på Nya Zeeland, det är en betydligt skönare upplevelse faktiskt än att sitta i en vanlig bubbelpool hemma. Huden känns otroligt mjuk och len nu.

Bortsett från detta försöker jag planera nästa veckas träning. Den är också ganska upphuggen i form av en resa till Göteborg samt bröllop högre upp längs kusten. Men så här tror jag att det blir:

Måndag: Intervallstege med korta intervaller efter jobbet

Tisdag: Vila

Onsdag: Intervallstege med långa intervaller före jobbet

Torsdag: Långpass i Göteborg. Långt, gärna uppemot 25 kilometer igen. Möjlig sträcka: Götaplatsen - Skatås t/r samt milen och femman i Skatås. Den senare är av väldigt kuperat slag vilket innebär lite backträning på kuppen.

Hela helgen: Vila (lite ofrivilligt bör tilläggas, men det kanske bara är nyttigt.)

Hot Mojo och Island

Det senaste dygnet har gått i ett. Nu sitter jag på mitt hotellrum i Reykjavik och har lyxat till det genom att beställa upp frukosten till rummet. Här finns även en Nespresso-maskin. Like!

Breakfast in bed deluxe!

Jag är just nu här på konferens och landade igår kväll. Dessförinnan hade jag hunnit med ett svettigt men bra Hot Mojo-pass på Sats Spårvagnshallarna, samt ett kort styrketräningspass i samband med det. Mycket att göra på jobbet resten av förmiddagen innan det var dags för avfärd mot Island. Nu ska jag fortsätta att njuta av min frukost innan konferensen drar igång igen.

Utsikt från bukten där Reykjavik ligger

Spännande kyrka. Och visst ser det ut som Batman som står framför?

Wicked Wednesday

Gårdagen. En fantastisk onsdag:

1. Lång sovmorgon. Klockade nästan elva timmars sömn natten till onsdag (berodde dock mest på att jag lade mig väldigt tidigt kvällen innan...)!
2. Utelunch på Panini. Alltså, deras bulgursallad med getost, valnötter och granatäpple är skitgod. Ta tamarind-dressingen till. Like.
3. AW på Scandic Grand Central.
4. Indiskt till middag.
5. Kände mig nästan frisk.
6. Kommer sannolikt att åka på kurs i New York i höst igen. Trevligt!

Formtoppande kortintervaller

Vänner, idag var det dags igen: kortintervaller på schemat. Den uppmärksamme läsaren må notera att det inte var så länge sedan jag körde det sist, vilket nästan stämmer. För tiden flyger och det var faktiskt tre veckor sedan jag sist körde kortintervaller på Östermalms IP i TSM:s regi.

Då: 40 sekunder. 200 meter. 15 gånger. 5 set med tre i varje. Jag tror att vi hade 30 sekunders vila mellan intervallerna, och 1,5 minuters ståvila mellan seten. Mitt tempo varierade mellan 3.22-3.44.

Nu: 40 sekunder. 200 meter. 12 gånger. 4 set med tre i varje. Färre intervaller, och längre vila - 40 sekunder mellan intervallerna och 2 minuters serievila. Tanken med det upplägget är att man ska ha möjlighet att springa snabbare om man tar lite längre vila, än vad man gör med kortare vila och fler intervaller. Om det gick snabbare idag? Jamen, mycket! De allra flesta intervallerna hamnade inom spektrat 3.14-3.25. Ett par stycken i 3.30-tempo.

 Vad kortare intervaller ska vara bra för? De flesta är nog på det klara med att ett intervallpass är ett effektivt sätt för att snabbt få fart på benen. För att bli en snabbare löpare är det mer eller mindre en förutsättning att köra intervallträning då och då. Men passet är även bra för att träna styrka, spänst och kondition. Den typen av upplägg som jag körde idag är som sagt upplagt för att vara formgivande, men det är självklart nyttigt att köra korta intervaller då och då även längre ifrån ett viktigt lopp.

Jag har haft några dagars träningsuppehåll eftersom kroppen inte har känts på topp, och funderade under dagen på om det inte vore klokt att ha vilat även idag. Sov rätt kasst i natt och endorfinerna var minst sagt i minoritet i knoppen när jag i stötvisa ösregn spatserade iväg från jobbet mot Stadion. Men kroppen svarade faktiskt fint på löpningen och jag är jättenöjd med min prestation på dagens pass. När jag började känna mig trött ansträngde jag mig för att tänka på tekniken - rak i ryggen, upp med blicken, korta ned steget, låg armpendling. Det känns som att formen kan vara på väg! Känner mig också sjukt nöjd med att jag har vilat de här dagarna då kroppen inte har varit på topp. Jag har inte känt mig väldigt dålig, bara lite, men hade jag tränat för tidigt är det möjligt att jag hade blivit sjuk på riktigt. Åh Lise, you do live and learn.

Bruce Wayne

Såg nya Batman-filmen i lördags. Om monsieur någon gång skulle få för sig att vilja gifta sig med Catwoman istället för med mig, har jag inga problem med att föreställa mig eget äktenskap med Bruce Wayne (förslagsvis helst utan Batman-mundering. Och kanske mer korrekt att tala om den blivande äkta hälften som Christian Bale, då Bruce Wayne i sanningens namn verkar ha ett sidojobb som är svårt att kombinera med vardagen i övrigt). Dessutom var filmen över förväntan.

Jag skulle ha tränat idag på väg hem från jobbet. Men när jag vaknade imorse kände jag mig inte helt frisk. Tog med träningskläder till jobbet för säkerhets skull - ibland mår man ju bättre efter lite mat och kaffe. Så var dock inte fallet idag. Därför står jag över träningen nu, tar en extra bit av min fantastiska blåbärspaj, läser bok och drömmer om Bruce Wayne. Jag menar Christian Bale.

Mmm, Bruce.

Långpass längs brorundan

Jag har ju beklagat mig vid ett par tillfällen över att jag av tidstekniska skäl varit tvungen att förlägga veckans långpass till dagen efter ett hårt kvalitetspass med TSM. Varför har jag det? Varför anser jag att det är viktigt att få en vilodag mellan kvalitetspasset och långpasset?

Först och främst är långpasset nyckelpasset i det träningsupplägg en löpare som siktar på att springa halvmaror, maror och längre distanser än så bör följa. Långpass ska normalt springas i ett jämnt, lugnt tempo och vänjer kroppen vid att ta upp syre, använda fett istället för kolhydrater som bränsle och förstås vid att förbättra uthålligheten i benmuskulaturen. Som extra bonus stärks senor, brosk och ligament. Du vänjer dig också mentalt vid att vara ute och springa under en längre tid. Vad som är ett långt pass varierar förstås från person till person. På tiden då jag enbart tränade inför halvmaraton och millopp tyckte jag att 15-18 kilometer var lagom. Inför ett maraton ska man ut på längre pass än så. På söndagsträningarna med TSM i våras sprang vi distanser från 25 till 32 kilometer varje söndag från februari och fram till maran i juni. Ju mer van man som löpare blir vid de längre distanserna, desto mer kan man börja utmana sig själv och kanske lägga in fartökningar i passen, eller någon gång emellanåt köra långpasset i högre tempo än vanligt. För tempot gäller annars att hålla lågt. "Prattempo" är en bra riktfart. Hur man lägger upp sitt pass, och hur snabbt "prattempo" är förstås individuellt och beror självklart på vilken löparbakgrund man har och vilket tidsmål som är realistiskt för den enskilde löparen på maran. En löpare som springer maran på 3 timmar har förstås en helt annan kapacitet att variera sina långpass än vad en 4-timmarslöpare har. Det är också viktigt att tänka på att återhämtningen tar tid efter ett långt långpass. Låter man inte kroppen återhämta sig ökar skaderisken.

Och det är just återhämtningsperspektivet som jag har haft i åtanke då jag säger att det för mig, på den nivå jag ligger på just nu, inte är optimalt att låta kvalitetspass omedelbart följas av långpass. Dels hinner min kropp inte suga upp alla smulor av kvaliteten, dels känns långpasset mest slitande och mindre roligt eftersom benen tenderar att vara lite sega dagen efter ett hårt backpass. Nu har jag förvisso sett till att få två vilodagar efter att jag har kört mina dubbeldäckare, vilket har blivit en bra kompromiss.

Idag: 25 kilometer runt brorundan. Denna består av sex broar: Tranebergsbron, Tvärbanebron (officiellt namn? Alviksbron?), Essingebron, Liljeholmsbron, Västerbron och Sankt Eriksbron. Gillar att springa på broar. Och trots utläggningen ovan: det är oklart om benen var piggare av att jag vilade i fredags, men det beror nog på andra saker. Typ halvkasst vatten- och matintag igår, toppat av ett oväntat mentalt bryt som tog på krafterna. Nöjer mig med att konstatera att så blir det ibland, och det känns väldigt bra nu efter passet (trots blå tånagel som sannolikt har lämnat fotlivet om än inte foten ännu, samt diverse andra skavsår på fötterna som gör ont).

Utsikt från Västerbron en betydligt kyligare dag än denna

Ser det konstigt ut?

Göran Greiders bok om Olof Palme. Och ett nummer av borgerliga tidsskriften Neo.

Nej, jag är inte politiskt vilsen. Jag har röstat på samma parti i de tre riksdagsval jag har tillåtits delta. Men! Jag tycker att man som väljare faktiskt har ett ansvar för att ständigt uppdatera sig i såväl sina meningsmotståndare som meningsfränders åsikter, ideologier och partiprogram. Själv har jag alltid styrts av ideologi snarare än sakfrågor, och hur mycket jag än läser och försöker se om jag måste ompröva mina åsikter är jag oftast betydligt mindre intresserad av sakfrågorna. Utom vissa, förstås, men de hänger oftast samman med partiets ideologi i fråga. Sen är jag särskilt fascinerad av svensk inrikespolitik à la 1980- och 1990-tal. Det hände så himla mycket spännande under dessa decennier, framförallt på den ekonomisk-politiska arenan, som jag förstås minns extremt lite av men som fortsätter att påverka allt vi ser idag i ekonomin och politiken. Och för att försöka förstå sin nutid måste man i mina ögon förstå sin historia - från båda håll. Självklart är det svårt! Man färgas ju av sin känslomässiga politiska övertygelse, men man kan försöka. Om inte annat för att bli stärkt i de åsikter man hade från början.

Kanske inte ett träningsrelaterat inlägg detta. Men även hjärnan måste få sitt vetni.



- Posted using BlogPress from my iPad

Snabbdistans. Åh. Ja!

Enligt schema: snabbdistans, fem kilometer. Enligt huvud: ja! Bra! Har känt mig snabb de senaste veckorna: upp till bevis nu.

Torsdagar är TSM-dag och vi samlades i vanlig ordning bakom Stadion klockan 18. Snabbdistans kör vi några gånger per träningsperiod på en bana vid Stora Skuggan, som är 2,5 kilometer lång. Perfekt distans, bara att köra hur många varv man vill - min grupp skulle köra två.

Så varför snabbdistans? Jo, om man tränar på att springa på tröskelnivå kommer man så småningom kunna lyfta fram sin tröskel ett snäpp. Det innebär att man sedermera kommer att kunna hålla ett högre tempo även på längre distanser. Tempot på snabbdistans är högre än vid vanlig distansjogg, och lämplig riktfart är lite långsammare än det tempo som man springer milen på vid lopp. Det innebär alltså att man inte ska ta ut sig till max då man springer snabbdistans - eftersom man ska kunna hålla samma hastighet i fem kilometer till. Som riktfart kan man sikta in sig på 5-7 sekunder långsammare per kilometer än det tävlingstempo man håller på milen. För en löpare som önskar vänja sin kropp vid snabbare hastigheter på längre distanser är snabbdistansen ett ypperligt hjälpmedel på vägen.

Men det krävs definitivt fokus för att genomföra ett sådant pass. I alla fall för mig. Jag har ofta fegat lite när vi har kört snabbdistans förr, och börjat i ett långsammare tempo än resten av gruppen för att vara säker på att orka hela vägen. Nu ville jag ligga i täten tillsammans med ledarna som agerade harar, så länge jag bara orkade. Och visst orkade jag. Sprang ifrån dem på slutet, typ Usain Bolt (nåja). Facit: 5 kilometer, 4.41-tempo. Mycket bra för att vara Lise.

Snabbdistansar man längs Hudson River månntro? 

- Posted using BlogPress from my iPad